Ärade president, talman, minister, bästa festpublik, 

Jag önskar er alla välkomna att fira och göra heder åt Ålands hundraåriga självstyrelse. 

Första gången jag såg Åland och havet runtomkring var jag en liten flicka under skolåldern. Min pappa hade köpt biljetter för en sjöresa, vi åkte från Åbo mot Stockholm. 

Min mamma och jag stod på däck och tittade på det öppna havet. Tiden kändes lång, men sedan såg vi en holme, snart en till, och en tredje. Klipporna såg lika röda ut som båtens skrov. Solen log mot oss, och jag log kanske ännu mer. Vi hade kommit till Åland. Det var nytt och spännande.  Så upplevde jag Åland för första gången.

Hyvät kuulijat,

Presidentti Tarja Halonen valitsi vuonna 2012 Finlandia -palkinnon saajaksi Ulla-Lena Lundbergin romaanin ”Jää”. Tunsin iloa ja uteliaisuutta. 

Entisenä kirjallisuudenopiskelijana minulle kirjan nimet ovat tärkeitä. Suomeksihan sanalla ”jää” on monia merkityksiä. Se merkitsee vettä jäätyneessä muodossa, mutta se merkitsee myös äänenpainosta riippuen pyyntöä jäädä tai tiukasti ilmaistuna käskyä jäädä. Tällaisia ajattelin, kun otin Lundbergin Finlandia-kirjan käteeni. Kirja vei minut mukanaan. Se opetti minulle paljon Ahvenanmaasta ja elämänkulusta näillä saarilla. 

Muistan vieläkin lauseen, jota itäsuomalaisena en aiemmin ollut osannut ajatella. ”Jokaisen rinnassa on jonkin muun kaipaus, ja kaikki mitä kaivataan tulee veneellä.” 

Mieltä ja materiaa – kaipausta ja venettä – on mahdotonta erottaa tosistaan. Ahvenanmaalla ne kuuluvat yhteen. Kun tämän ymmärtää, ymmärtää myös, miksi laivaliikenteen ja matkustamisen vapaus on niin tärkeää kaikille ahvenanmaalaisille. 

Jää-romaanin myötä löysin myös Lundbergin trilogian Leo, Suureen maailmaan ja Mitä sydän halajaa. Tutuksi tulivat kuunarit, purjeveneet ja vihdoin autolautat.

Ahvenanmaalta on aina lähdetty, pyritty rohkeasti kauemmas ja pidemmälle, mutta samalla myös odotettu horisontista palaavaa laivaa.

Usein on seisty punaisella graniittikalliolla, joka on samaa kiveä kuin manner-Suomessakin, mutta vielä sitäkin hieman kovempaa. 

Bästa deltagare, 

Vi som är beslutsfattare och ledamöter både här i riksdagen och i lagtinget fattar beslut tillsammans med andra, och med människors bästa för ögonen. 

I dag är det många som känner oro över identitetspolitiken, hur den delar in människor i vi och de andra. Det är en oro som jag delar. Om man studerar tidiga debatter i riksdagen om Ålands självstyrelse, märker man hur ärendet debatterades som identitetspolitik mellan ålänningar och finländare. Dels talade man om att majoriteten utövar förtryck, dels om att minoriteten berövar nationen dess heder. 

Varken förtryck eller heder ger grogrund för kompromisser och försoning. 

Därför tänker jag mig, att om självstyrelselagen skulle ha hanterats enbart som identitetspolitik, skulle vi aldrig ha kunnat bygga upp goda relationer mellan riket och Åland. Att vi ändå har goda relationer är ett exempel på styrkan i den traditionella politiska processen.

Man har gått in för kompromisser och haft viljan att söka samförstånd mellan parterna. 

År 1921 (nittonhundratjugoett) uttalade dåvarande statsminister J.H. Vennola dessa kloka ord: 

”I de nationella hedersbegreppen ingår också att ett folk kan bereda goda förhållanden för en nationell minoritet.”

När vi nu blickar bakåt har jag intrycket att vi har lyckats ganska väl i alla fall.  

Hyvät kuulijat,

Eräs suomen kielen kauneimmista sanoista kuvaa juuri Ahvenanmaata. Tämä sana on perhosparatiisi, fjärilparadis.

Ahvenanmaa on ollut paratiisi perhosille. Myös asukkailleen se on monien mittareiden mukaan Suomen maakunnista lähinnä paratiisia. Tiedän kuitenkin, että Ahvenanmaan ja Manner-Suomen väliset suhteet eivät ole olleet aina paratiisinomaiset. Suhteessa on ollut omat jännitteensä, mutta aina yhteinen tahto on viisaasti voittanut ja jännitteitä on pystytty purkamaan.

Olemme yhdessä voineet taata saaren asukkaille vähintään pääministeri Vennolan tarkoittamat ”hyvät olot.” Kiitos tästä kuuluu menneille sukupolville, edustajille sekä eduskunnassa että maakuntapäivillä. 

Meidän monien tuttu ja useiden ystävä, valtiopäiväneuvos Gunnar Jansson on kertonut erään salaisuuden hyvästä lainsäädännöstä, jonka mielelläni jaan teille kaikille. 

Jansson on sanonut, kuinka itsehallintolaki on ”ett levande instrument och lagens innehåll ska ju återspegla tidens krav och förändringar. Varje generation vill någonting nytt och det är naturligt, alla människor vill ju utvecklas, enskilt eller i grupp.”

Juuri näin asia varmastikin on.  

Bästa festpublik,

som vi alla vet pågår det som bäst en totalreform av självstyrelselagen för Åland. Som riksdagens talman avhåller jag mig från att ta ställning till innehållet i själva lagen. Jag vill påminna alla om principen om att utveckla lagstiftningen till ett levande instrument. 

Coronatiden är ett bra exempel på detta. Som lagstiftare står vi inför en ny situation. När den gamla lagen skrevs kunde man inte veta vad som skulle hända. För sådana situationer behöver författningstexterna vara tillräckligt öppna för att kunna tillämpas under nya förhållanden.

Men det är lika viktigt att se till att lagarna aldrig skapar oro eller otrygghet. Särskilt när det gäller självstyrelselagen är det viktigt att rollerna mellan riksdagen och lagtinget är så tydliga som möjligt. 

Hyvät juhlavieraat, 

Täällä Manner-Suomessa keskustelu Ahvenanmaan itsehallinnosta muistuttaa usein Lars Huldénin runoa: 

Svenska språket frågade:

”Älskar du mig?”

”Bra fråga”, svarade svensken. 

Itse kuitenkin toivon meiltä kaikilta rohkeutta sanoa kuuluvasti ja suoraan ”kyllä”. Ahvenanmaan itsehallinto on suomalaiselle yhteiskunnalle yhtä tärkeä arvo kuin itsemääräämisoikeus on jokaiselle ihmiselle.

Olemme riippuvaisia toisistamme ja tästä syystä saamme tunnustaa toistemme arvon – ja myös keskinäisen rakkautemme. 

Kyllä. 

Näiden sanojen myötä toivon mitä parhainta seminaaria ja juhlahetkeä kaikille. 

Kiitos!

Ahvenanmaan itsehallinto 100 vuotta – juhlaseminaari eduskunnassa 24. marraskuuta (eduskunta.fi)